Röseholm

RÖSEHOLM - en avslutad epok

Av Tage Tapper

Artikeln hämtad från Kumla Julblad årgång 1961

Stenindustrin i östra delen av Kumla socken - vad som nu kallas Hällabrottet - är av gammalt datum. Örebro slott och Nikolaikyrkan i Örebro torde delvis vara byggda av sten som brutits i Hällabrottet redan så långt tillbaka som på 1500-talet, ja kanske ännu tidigare.
Verksamheten var dock inte särskilt livlig, men under senare delen av 1800-talet uppkom en viss högkonjunktur för stenindustrin. Orsakerna därtill var flera, bland annat kunde tidigare handbearbetning utbytas mot mera maskinella metoder - det var främst ångmaskinen som möjliggjorde detta. Vidare blev transportproblemet enklare med järnvägstrafiken, som på ett helt annat sätt kunde klara de tunga transporterna på relativt långa sträckor. En förnyelse inom arkitekturen i samband med industrialiseringens genombrott och därmed en livlig stadsbyggnad, medförde en efterfrågan av stenprodukter som aldrig tidigare.

Av dessa stenhuggerier är givetvis Yxhultbolaget både äldst och störst, men flera smärre företag växte upp och har även visat en aktningsvärd livskraft och har ägt eller äger bestånd ända in i våra dagar. Till dem som lades ned definitivt för några år sedan hör Röseholms mekaniska stenhuggeri. Det kan vara anledning till att här ägna några rader åt detta företag, som under tidernas lopp skänkt försörjning åt många familjer i Kumla. Grundaren hette Karl Gustaf Österberg och han var född i Hjortsberga 1859. Liksom så många andra ynglingar började han arbeta vid Yxhults stenhuggeri och vid 21 års ålder gifte han sig med Hulda Karlsson, även hon född i
Hjortsberga 1859. Det unga paret bosatte sig i en liten röd stuga, som stod på Yxhultsbolagets mark, på det område i närheten av Röseholm där ungdomen nu har fotbollsplan. I äktenskapet föddes fyra barn. Äldst var Brydolf (f. 1881 d. 1957), därnäst dottern Ottilia (f. 1884 d. 1945), Reinhold (f. 1887 d. 1960) och yngst Einar (f. 1891 d. 1949). Karl Österberg tröttnade så småningom på att arbeta åt andra och 1890 startade han sitt företag. Han inköpte då den mark där stenbrottet togs upp, och gav företaget dess namn, Röseholms mekaniska stenindustri. Namnet Röseholm torde ha uppkommit genom ett röse - eller en rösa som man säger - på marken ett stycke söder om skolan. Intill denna plats låg då en liten stuga, där det bodde en gumma, som undervisade barnen i läsning och skrivning. Hon kallades "Lovisa på Rösa" och var väl en tidig föregångare till Mossby skola.

Till en början gjorde Österberg legoarbeten åt Yxhultsbolaget, men tog så småningom egna arbeten, och företaget växte. När sönerna växte upp, var det naturligt, att även de engagerades i rörelsen. Den äldste - Brydolf - arbetade i företaget något tiotal år in på 1900-talet, men flyttade från hemorten vid 25-årsåldern och förestod bl.a. ett stenhuggeri i Stockholm. År 1940 flyttade han till Göteborg, tillsammans med sin hustru Bertha, som då uppnått pensionsåldern. Bertha Källander - som hon hette som flicka, var född 1880 i Asklanda i Västergötland, och examinerades från Borås seminarium 1899 och kom 1901 till Mossby skola som småskollärarinna. Hon gifte sig 1921 med Brydolf Österberg, men kvarstod i tjänst ända till 1940, då hon vid pensionsavgången tilldelades Patriotiska sällskapets stora guldmedalj. Bertha Österberg avled i Göteborg 1954 och Brydolf Österberg 1957.

Ottilia Österberg - näst äldst - återvände till föräldrahemmet efter några års äktenskap och blev den som vårdade föräldrarna på deras ålderdom. Karl Österberg avled 1926 medan modern Hulda Österberg - avled i hög ålder 1941.

Reinhold - den tredje i ordningen av syskonen - blev företaget trogen till dess det nedlades och fick uppleva att de gamla byggnaderna såldes och började förfalla. På de senaste aktiva åren arbetade han ensam i stenhuggeriet och så sent som på 1950-talet var han med och bearbetade sten för leverans till Sofia kyrka i Stockholm. Han avled 1960 sedan han det sista året inackorderat sig på Sannaheds vårdhem.

Yngste sonen - Einar Österberg - fick börja sköta företagets affärer redan då han var 18 år. Fadern hörde inte till de utåtriktade, och hade därför kanske lite svårt att "ta kunderna", i vilket avseende Einar lyckades bättre. Han var också företagets egentlige ledare till sin död 1949. Han efterlämnade maka, Elsa Österberg, född Gard.

Låt oss nu återgå till företaget. Ångkraften möjliggjorde - som tidigare sagts - en mekanisk bearbetning av stenen, genom sågning och hyvling. Så småningom kom den elektriska kraften till bygden. År 1904 började A/B Kumla ångkvarn distribuera elkraft från Backa kvarn i Kvistbro och samtidigt som kontrakt tecknades med förbrukare i Kumla municipalsamhälle avtalade man också med Yxhults stenhuggeri om bl.a. "återförsäljning" av elkraft till bygden och industrierna kring Yxhult. Även Röseholms stenhuggeri kom att tillhöra Yxhultsbolagets elabonnenter under många år.

När företaget var som störst sysselsattes ett 20-tal anställda och leveranser skedde över hela Sverige. Sålunda levererade man sten till lasarettet i Sundsvall, till Sundby sjukhus i Strängnäs, Norrköpings Tidningar, centralstationen och teatern i Eskilstuna, till en del kyrkor och många privathus.

Namnet Röseholm förbindes i dag nästan enbart med det ståtliga bostadshuset i vägkorset vid den s.k. Holmagatan. Detta byggdes av Karl Österberg och hans söner i början av seklet. Den lilla röda timmerstugan ansågs så småningom både för liten och för dålig för en framgångsrik företagarfamilj och så stegade Karl Österberg upp en rejäl fyrkant på den fina hörntomten. Bygget pågick under flera år och kalkstenen dominerar i huset. Både souterrängvåningen, den ståtliga fritrappan, innertrappor och vissa golv, spismonteringar o.d. gjordes av material från det egna stenhuggeriet. Man ville inte sätta sig i skuld för huset och tog det därför litet försiktigt. Men gediget skulle det vara! År 1903 började man bygga och först 1917 stod det färdigt och man flyttade ur den gamla stugan, som revs
då den stod på ofri grund.

Den som i dag vandrar genom salarna i denna byggnad, kan inte undgå att se vilket ståtligt och vackert hem det en gång måste ha varit. Samtidigt överfalles man av vemodiga känslor och tankar på alltings förgänglighet. Förfallet kommer fort, när underhåll och regelbunden eldning och vård eftersättes.

Även stenhuggeribyggnaderna förfaller och det stora stenbrottet har i flera år varit vattenfyllt. Men de finns ännu kvar som minnesmärken över ett par företagargenerationers idoga arbete. Minnen från en avslutad epok.


	Hällabrottets kanske pampigaste byggnad på sin tid. Röseholm byggdes av stenfabrikören Carl Österberg. På bilden syns familjen Österberg. I mitten Carl Österbergs hustru Hulda, från vänster Elsa gift med sonen Einar, dottern Otilia samt sonen Reinhold. Bilden tagen toligen under senare hälften av 1920-talet. Huset revs på 60-talet. Ur hembygdsföreningers arkiv.

Tillbaka