RÖSEHOLM - en avslutad epok
Av Tage Tapper
Artikeln hämtad från Kumla Julblad årgång 1961
Stenindustrin i östra delen av Kumla socken - vad som nu kallas Hällabrottet -
är av gammalt datum. Örebro slott och Nikolaikyrkan i Örebro torde delvis vara
byggda av sten som brutits i Hällabrottet redan så långt tillbaka som på
1500-talet, ja kanske ännu tidigare.
Verksamheten var dock inte särskilt livlig, men under senare delen av 1800-talet
uppkom en viss högkonjunktur för stenindustrin. Orsakerna därtill var flera,
bland annat kunde tidigare handbearbetning utbytas mot mera maskinella metoder -
det var främst ångmaskinen som möjliggjorde detta. Vidare blev
transportproblemet enklare med järnvägstrafiken, som på ett helt annat sätt
kunde klara de tunga transporterna på relativt långa sträckor. En förnyelse inom
arkitekturen i samband med industrialiseringens genombrott och därmed en livlig
stadsbyggnad, medförde en efterfrågan av stenprodukter som aldrig tidigare.
Av dessa stenhuggerier är givetvis Yxhultbolaget både äldst och störst, men
flera smärre företag växte upp och har även visat en aktningsvärd livskraft och
har ägt eller äger bestånd ända in i våra dagar. Till dem som lades ned
definitivt för några år sedan hör Röseholms mekaniska stenhuggeri. Det kan vara
anledning till att här ägna några rader åt detta företag, som under tidernas
lopp skänkt försörjning åt många familjer i Kumla. Grundaren hette Karl Gustaf
Österberg och han var född i Hjortsberga 1859. Liksom så många andra ynglingar
började han arbeta vid Yxhults stenhuggeri och vid 21 års ålder gifte han sig
med Hulda Karlsson, även hon född i
Hjortsberga 1859. Det unga paret bosatte sig i en liten röd stuga, som stod på
Yxhultsbolagets mark, på det område i närheten av Röseholm där ungdomen nu har
fotbollsplan. I äktenskapet föddes fyra barn. Äldst var Brydolf (f. 1881 d.
1957), därnäst dottern Ottilia (f. 1884 d. 1945), Reinhold (f. 1887 d. 1960)
och yngst Einar (f. 1891 d. 1949). Karl Österberg tröttnade så småningom på att
arbeta åt andra och 1890 startade han sitt företag. Han inköpte då den mark där
stenbrottet togs upp, och gav företaget dess namn, Röseholms mekaniska
stenindustri. Namnet Röseholm torde ha uppkommit genom ett röse - eller en rösa
som man säger - på marken ett stycke söder om skolan. Intill denna plats låg då
en liten stuga, där det bodde en gumma, som undervisade barnen i läsning och
skrivning. Hon kallades "Lovisa på Rösa" och var väl en tidig föregångare till
Mossby skola.
Till en början gjorde Österberg legoarbeten åt Yxhultsbolaget, men tog så
småningom egna arbeten, och företaget växte. När sönerna växte upp, var det
naturligt, att även de engagerades i rörelsen. Den äldste - Brydolf - arbetade i
företaget något tiotal år in på 1900-talet, men flyttade från hemorten vid
25-årsåldern och förestod bl.a. ett stenhuggeri i Stockholm. År 1940 flyttade
han till Göteborg, tillsammans med sin hustru Bertha, som då uppnått
pensionsåldern. Bertha Källander - som hon hette som flicka, var född 1880 i
Asklanda i Västergötland, och examinerades från Borås seminarium 1899 och kom
1901 till Mossby skola som småskollärarinna. Hon gifte sig 1921 med Brydolf
Österberg, men kvarstod i tjänst ända till 1940, då hon vid pensionsavgången
tilldelades Patriotiska sällskapets stora guldmedalj. Bertha Österberg avled i
Göteborg 1954 och Brydolf Österberg 1957.
Ottilia Österberg - näst äldst - återvände till föräldrahemmet efter några års
äktenskap och blev den som vårdade föräldrarna på deras ålderdom. Karl
Österberg avled 1926 medan modern Hulda Österberg - avled i hög ålder 1941.
Reinhold - den tredje i ordningen av syskonen - blev företaget trogen till dess
det nedlades och fick uppleva att de gamla byggnaderna såldes och började
förfalla. På de senaste aktiva åren arbetade han ensam i stenhuggeriet och så
sent som på 1950-talet var han med och bearbetade sten för leverans till Sofia
kyrka i Stockholm. Han avled 1960 sedan han det sista året inackorderat sig på
Sannaheds vårdhem.
Yngste sonen - Einar Österberg - fick börja sköta företagets affärer redan då
han var 18 år. Fadern hörde inte till de utåtriktade, och hade därför kanske
lite svårt att "ta kunderna", i vilket avseende Einar lyckades bättre. Han var
också företagets egentlige ledare till sin död 1949. Han efterlämnade maka, Elsa
Österberg, född Gard.
Låt oss nu återgå till företaget. Ångkraften möjliggjorde - som tidigare sagts -
en mekanisk bearbetning av stenen, genom sågning och hyvling. Så småningom kom
den elektriska kraften till bygden. År 1904 började A/B Kumla ångkvarn
distribuera elkraft från Backa kvarn i Kvistbro och samtidigt som kontrakt
tecknades med förbrukare i Kumla municipalsamhälle avtalade man också med
Yxhults stenhuggeri om bl.a. "återförsäljning" av elkraft till bygden och
industrierna kring Yxhult. Även Röseholms stenhuggeri kom att tillhöra
Yxhultsbolagets elabonnenter under många år.
När företaget var som störst sysselsattes ett 20-tal anställda och leveranser
skedde över hela Sverige. Sålunda levererade man sten till lasarettet i
Sundsvall, till Sundby sjukhus i Strängnäs, Norrköpings Tidningar,
centralstationen och teatern i Eskilstuna, till en del kyrkor och många
privathus.
Namnet Röseholm förbindes i dag nästan enbart med det ståtliga bostadshuset i
vägkorset vid den s.k. Holmagatan. Detta byggdes av Karl Österberg och hans
söner i början av seklet. Den lilla röda timmerstugan ansågs så småningom både
för liten och för dålig för en framgångsrik företagarfamilj och så stegade Karl
Österberg upp en rejäl fyrkant på den fina hörntomten. Bygget pågick under flera
år och kalkstenen dominerar i huset. Både souterrängvåningen, den ståtliga
fritrappan, innertrappor och vissa golv, spismonteringar o.d. gjordes av
material från det egna stenhuggeriet. Man ville inte sätta sig i skuld för huset
och tog det därför litet försiktigt. Men gediget skulle det vara! År 1903
började man bygga och först 1917 stod det färdigt och man flyttade ur den gamla
stugan, som revs
då den stod på ofri grund.
Den som i dag vandrar genom salarna i denna byggnad, kan inte undgå att se
vilket ståtligt och vackert hem det en gång måste ha varit. Samtidigt överfalles
man av vemodiga känslor och tankar på alltings förgänglighet. Förfallet kommer
fort, när underhåll och regelbunden eldning och vård eftersättes.
Även stenhuggeribyggnaderna förfaller och det stora stenbrottet har i flera år
varit vattenfyllt. Men de finns ännu kvar som minnesmärken över ett par
företagargenerationers idoga arbete. Minnen från en avslutad epok.
![]() |
|
Hällabrottets kanske pampigaste
byggnad på sin tid. Röseholm byggdes av stenfabrikören Carl
Österberg. På bilden syns familjen Österberg.
I mitten Carl
Österbergs hustru Hulda, från vänster Elsa gift med sonen Einar, dottern
Otilia samt sonen Reinhold. Bilden tagen toligen under senare
hälften av 1920-talet. Huset revs på 60-talet. Ur hembygdsföreningers arkiv. |
© Yxhultbygdens
Kultur och Hembygdsförening
2006-08-30